Det har hunnit bli mörkt i Solna när jag träffar Özkan Mert en eftermiddag i december. Några dagar tidigare har han skickat en av sina dikter, ”ingen återvänder oskadd från kriget” till Vänsterpartiet Solnas mejl. Jag blir nyfiken på vår nya medlem och bjuder in honom till mitt arbetsrum på stadshuset. Jag vill veta mer om varför han valt att gå med i partiet och göra något kort inlägg till sociala medier, men förstår snabbt att hans liv innehåller stoff nog till en längre intervju.

Özkan kom till Sverige 1973 som politisk flykting, efter militärkuppen i Turkiet 1971. ”Jag är vänsterman från födseln” säger Özkan, och berättar om den grupp med politiskt engagerade poeter som han umgicks med då. Litteratur och poesi skulle förbättra livet för människor och mobilisera dem, den skulle våga vara kritisk. Den intellektuella scenen var livlig och full av personer med starkt driv, men efter militärkuppen blev det omöjligt för dem att verka. Özkan skulle ställas inför rätta och dömas till åtta års fängelse. ”Du bestämmer själv”, sa hans advokat, ”men om du följer med till domstolen kommer de att fängsla dig”. Det fanns bara en sak att göra – ge sig av utomlands.

”Det var inte som nu,” förklarar Özkan, ”inte så många gränskontroller och så”. Från Istanbul tog han sig med tåg till Tyskland och en liten universitetsstad söderut. I tio månader arbetade han på en kartongfabrik, men när han började engagera sig för arbetarnas rättigheter blev han av med jobbet. Özkan berättar om sitt liv med ett målande språk, precis som man kan förvänta sig av en poet. Han menar att det inte får bli någon torr realism, språket måste vara rikt och färgglatt. Jag oroar mig för en sekund om jag kommer kunna återge hans berättelse på ett sätt som är gott nog, men blir snabbt indragen i det livliga berättandet igen.

”Det här låter som en saga, men det är helt sant!” inleder han med ett brett leende, när han ska berätta hur han fick idén om Sverige. ”Jag och en vän satt på en pub och hittade en broschyr om Sverige under bordet. Vi lärde oss att det fanns 100 000 sjöar, 100 000 öar och vacker skog. Lite bättre politik, och blondiner förstås. Om det fanns en sjö till var åttionde svensk, då kanske det fanns en till mig också, tänkte jag”. Özkan skrattar till. Det blev aldrig någon egen sjö, men däremot en lång karriär i språkets och berättandets tjänst. ”Man blir inte revolutionär av att läsa mina dikter, men om man läser tillräckligt många kanske man börjar tänka”, förklarar han.

Özkan slog sig återigen ner i en liten studenstad söderut – Lund. Flera av hans dikter handlar om livet i den skånska staden, där han fann sig väl tillrätta. Han lärde sig svenska, studerade drama, teater och film och jobbade på sjukhus ett tag. Efter fem år begav han sig till Stockholm för att arbeta som hemspråkslärare. Han fick anställning på Sveriges Radios Stockholmsredaktion, som på den tiden hade lokala sändningar på olika språk. Özkan jobbade med det turkiska programmet Merhaba. ”Alla turkar i Sverige kände till programmet!”. Han skiner upp och berättar med stolthet i rösten. ”På den tiden fanns inte Internet och TV var inte lika utbrett, alla var beroende av oss och våra 15-minuters sändningar”. Det populära programmet sändes i tio år. Under tiden fortsätter han att skriva dikter och ge ut böcker i Turkiet och resten av världen.

Just kopplingen till Turkiet löper som en röd tråd i Özkans långa arbetsliv i Sverige. Två år innan pensionen börjar han arbeta på Riksteatern. Hans uppdrag? Att få varje svensk till teatern, särskilt de med invandrarbakgrund. ”Genom Riksteatern startade vi fem olika turkiska föreningar som fortfarande är aktiva”. Ett turkiskt TV-team kommer till Stockholm och gör ett dokumentär om Özkan. ”Ska du stanna i Sverige när du gått i pension?” frågar de.

”Nej, jag kommer tillbaka. Jag ska bo i ett stenhus vid havet i Bodrum”.

Så blir det också. I sju år lever han åter i Turkiet. Där träffar han sin fru Havva, som också är med under intervjun. Hon pluggar svenska och säger att hon trivs i Solna. De berättar tillsammans på ett engagerat sätt om de olika projekt som Özkan arbetade med i Turkiet. Ibland vänder han sig till sin fru för att få fatt någon detalj eller ett namn. Han var självklar en del av litteraturscenen och aktiv i medborgarråd. Men så hände något. ”Ingen vågade längre publicera mina dikter, och det gick inte att säga något om den politiska situationen i Turkiet. Jag blev orolig, ska jag hamna i fängelse efter alla dessa år? Nu när jag har min fru?” De beslutade sig för att åka till Sverige.

Något har hänt under tiden han varit borta. Özkan känner inte igen sig, klassklyftorna har ökat samtidigt som Sverigedemokraterna och Kristdemokraterna blivit större än någonsin. ”Vi kan inte bara sitta och se på, vi måste alla göra det vi kan. Därför gick vi med i vänstern”. Özkans politiska engagemang fortsätter – och det gör även skrivandet. Även om han formellt är pensionär har han flera uppdrag relaterat till författarskapet. Özkan är Turkiska författarförbundets representant i Sverige, ambassadör för Naji Naaman’s Foundation for Gratis Cultur och medlem i svenska Författarförbundet. Dessutom har ett internationellt litteraturpris instiftats i hans namn, inspirerat av Nobelkomitténs och UNESCO:s kriterier.

Av: Julia Sundqvist

 

INGEN ÅTERVÄNDER OSKADD FRÅN KRIGET
ÖZKAN MERT

Medan du äter äter frukost eller knäpper din skjorta
faller bomber på småstäder vars namn du aldrig hört
på människorna… kvinnor, män, barn, allt levande.

En liten flickas arm har slitits bort
med den andra armen letar hon efter sin docka
och frågor:‘’Mamma, skjuter de inte med små kulor på barn för att det inte skulle göra ont?

Mamma låt oss smälta ner alla bombflygplanen
och göra leksaker för barn av dem!

Soldat! Sov ännu en natt. Se stjärnorna en sista gång! Kanske imorgon ska du inte se solen. Du har glömt!
Vilka som skickat dig till kriget

Barnet du ser är inte din fiende, utan dina broder!
Ingen har berättat för dig. Varför är sönerna till dem
som skickat dig hit inte här med dig?
Därför att de inte krigar
de tvingar oss att kriga varandra.

Ett krig slutar aldrig lyckligt.
Ingen återvänder oskadd från kriget.

Efter ett krig allting måste det städas upp
de förstörda byggnaderna måste byggas på nytt
nerbrända järnvägsstationer och rälsen måste repareras,
så att vagnar lastade med döda soldat kroppar måste passera.

Naturligtvis kommer en del människor att bli rika på det.
De kommer att bli krigsmillionärer.
De! som startat kriget
ska sitta kvar i sina fåtöljer, de ska ropa
från TV-apparaterna och från torg: Vi har vunnit!
Vi har vunnit! Vi har vunnit! Segern är vår

De kommer att kyssa dig på kinden
och fästa en medalj på din bröst.
Men du kommer aldrig att smeka på din medalj
eftersom du inte längre har några händer.
Och mödrar kommer aldrig att skratta mer
eftersom deras barn inte längre lever

Ett krig slutar aldrig lyckligt. Ingen återvänder oskadd från kriget

Översatt av Jitka Zamrazilová-Jakmyr

Uppdaterades: 17 jan 2020